Under januari och februari månad mådde jag jätteilla varje dag. Nojig som jag är, trots p-piller, så gjorde jag gravtest ca. 2 ggr i månaden och de visade alla negativt. Detta fick mig till slut att tro att allt berodde på magkatarr så jag åt Omeprazol flera veckor i sträck, utan effekt. Allra värst blev illamåendet när jag satte mig i bilen.

Den 2 mars runt sju på kvällen testade jag återigen negativt, och eftersom jag hade ett test över (köpte apoliva två-pack) så tog jag det andra på fredagen. Precis när jag hade kissat på stickan slängde jag testet för jag "visste" att det skulle visa negativt. Det enda jag egentligen var ute efter var ett svar på mina bekymmer. Trodde egentligen aldrig att jag var gravid... förrän tre timmar senare när jag plockade upp testet ur soptunnan och tittade på det. Då var det svagt svagt positivt. Jag visade testet för Ronny som sa att det var sås vagt så vi måste köpa ett till. Det gjorde vi, och på lördagen testade jag igen, på kvällen. Mycket riktigt var det positivt.

Jag drabbades av chock, rädsla, förvirring och fakitkst.. glädje. samtidigt. Glad var jag mest för att nu visste jag att jag funkar som jag ska. Att jag KAN bli gravid. Den första veckan efter plusset velade jag fram och tillbaka. Visste inte alls hur vi skulle göra, vad som var bäst osv. Hade ju haft det riktigt jobbigt med Jonnys bortgång och så. Hemskt var det, med huset, hundarna och begravningen. 

På fredagen, när jag var hos barnmorskan för första gången, den 13 mars, bestämde jag mig för att jag ville behålla barnet.

Den 24 mars gjorde jag VUL, som enbart visade ett litet grått riskorn i lite fostervatten. Blev sjukt besviken för jag hade väntat mig att se mer. Eftersom läkaren märkte besvikelsen bokade han in nytt VUL den 7 april och då såg jag att lillen hade växt mycket:) Han/hon var nu en och en halv cm stor! Älsklingen och läkaren såg hjärtat blinka fint=) Tyvärr missade jag detta eftersom jag låg så långt bort.

I fredags hade jag tid för inskrivning och jag hade längtat och längtat, räknat ner, och längtat lite till. På morgonen ringde min barnmorskan Carins, kollega och berättade att hon var sjuk. Blev så ledsen att jag började gråta. (känsligt som man är) Räknade ner igen, och imorgon är nästa chans:) Klockan elva sker det! Då ska blodprov tas, ultraljud göras och hjärtslag räknas;)

Jag är idag i v. 11 (10+1) och jag är på dag 72 av 280. Har gått 25,7 procent av graviditeten, alltså MER än fjärdedel! Känns helt sjukt! För en vecka sen slutade jag må illa och andra symptom tog vid. Nu lider jag mest av humörsvängningar, trötthet, klåda på hela kroppen och temperaturkonstigheter (enligt min pojkvän fryser jag vid 40 grader).

För mig, som alltid rört mig mycket innan med fotboll och handboll, så är det viktigt att förtsätta med detta. Därför har jag nu köpt träningskort på Örnahallen och simmar minst två ggr i veckan. Funderar på att gå till gymmet en sväng idag och springa en runda på löpbandet. Sedan har jag bestämt mig för att träna ryggen varje dag, med rygglyft eftersom jag haft/har fortf. mycket problem med det.

Så ja... Livet kan ta oväntade vändningar när skydden havererar. Bebisen är oplanerad men absolut välkomnad. <3