I torsdags, klockan 22.00 bestämde Ronny och jag oss för att vi skulle åka in till förlossningen. Värkarna gjorde inte så ont som jag föreställt mig och därför trodde jag inte att det var på riktigt, trots att det var fyra-fem minuter emellan. När vi satte oss i bilen tog det fart ordentligt och det började göra mycket ondare med endast 2,5 minuter mellan värkarna. 22.50 var vi inne på förlossningen och började en CTG-kurva för att mäta värkarna och bebisens hjärtslag. När jag blivit undersökt konstaterades det att jag var öppen 2-3 cm och livmodertappen var helt uppmjukad. I vanliga fall skickar de hem en då eftersom det ofta tar lång tid att öppna sig mer, men vi fick stanna kvar pga smärtan och den långa vägen hem. Runt klockan 4 hade jag enbart öppnat mig 1 cm till och fick då lavemang, klockan 06.00 kom barnmorskan åt så hon kunde ta hål på fosterhinnan och släppa ut vattnet. Då tog det fart. Jag fick en ny bästa kompis - lustgasen, och i takt med mitt eviga rännande till och från toaletten öppnade jag mig.

Allt är ett stort töcken, i vilken ordning saker hände har jag inte koll på, men jag vet att jag njöt otroligt av det varma badet. Akupunktur fick jag också vid ett tillfälle för att jag skulle försöka sova, men det lyckades inte - utan gjorde snarare ont. Med nålar här och var kan man ju inte ligga bekvämt direkt. En petidinspruta (morfin) fick jag i ena skinkan och tydligen gjorde den, i kombination med lustgasen, mig väldigt groggy. Klockan 10.00 hade jag öppnat mig 10 cm, men bebisen låg långt upp i förlossningskanalen, så det var en bit kvar. Jag hade extremt ont, hade aldrig kunnat föreställa mig den smärtan!

Klockan 13.00 fick jag krystvärkar, men min livmoder hade knappt någon kraft kvar, då jag inte hade sovit på ungefär 36 timmar. Jag fick känna på huvudet med handen och det gav mig extra ork att krysta. Ronny hjälpte mig att trycka hakan mot bröstet och när huvudet var halvvägs ute blev jag tillsagt att sluta krysta. Det stramade nåt så fruktansvärt och barnmorskans syfte var att huvudet skulle tänja ut bäckenet, så att jag inte skulle spricka. När jag äntligen fick krysta igen fick jag ut huvud och axlar och sen hörde jag barnmorskan säga:

- Amanda, öppna ögonen, du är mamma nu och nu ska du ta ut din bebis!

Med underkroppen fortfarande inuti mig, sträckte jag mig fram och drog ut min älskade son under armarna. Jag grät av lycka och en kärlek som jag aldrig känt förut. Min sons pappa kunde inte heller hålla tårarna borta och vi är båda två lyckligast i världen.

Att efter förlossningen få se hur platt magen blivit, hur stor moderkakan var och den lilla säcken som vår älskling bott i, i 9 månader - det var helt otroligt! Vilken upplevelse!

Det finaste i världen! <3